Andreas Gustafsson - UFC-Fighter

Tack så mycket.

Jag kan väl egentligen förstå att det blir väl på sätt och vis samma sak, men...

Nej, nej alltså det gör väl så klart inte ont kanske. Mer vad det gör hos mig men vi alla fliter ju på så olika vis. Men jag skulle väl säga att det gör mer ont med det jag håller på med i alla fall.

Det är ju MMA, alltså Mixed Martial Art. Det är alla kampsporter i ett. Det fina med det här är att du kan komma från brottning, boxning, judo, karate, allt möjligt och kombinera det. Alla kommer från olika bakgrunder. Jag kommer från brottningen och någon kommer från boxningen. Hur man sedan väljer att sätta ihop det där i ett fullt slagsmål, ger det till sporten som den är. Det är ett kontrollerat slagsmål med olika färdigheter från hela världen.

Ja, precis, men det är ju som sagt vanligast att de som går längst kommer från brottningen. Allt är en grekromersk brottning eller fristilsbrottning. Å andra sidan, enligt mig så är ju det den bästa grunden för just det här. Du kommer i princip alltid in i närakamp. Och där är ju brottarna bäst.

Jag tror att det alltså, idrottskvinnor utvecklas ju hela tiden och man toppar varandra hela tiden. Det känns ju som att snart finns det inget stopp på hur pass fysiskt man kan vara. Men jag tror ändå att skillnaden där mellan brottare och icke-brottare är just att du har den absolut bästa fysiken. Det finns ingen annan sport i världen som kan konkurrera med just den allsidiga fysiken. Visst, men jag brukar referera till skidåkare till exempel. De har ju ofta en extrem uthållighet och koalition. Men det är ju bara i längdskidspåret, inte bara men oftast har brottarna allt när det kommer perifysiska. Och jag tror det är det som gör att man kan leva så länge på att vara brottare i den här sporten. För i slutändan så är det fysiken som spelar roll ändå. Trots att man möter någon som är otroligt överlägset tekniskt så skulle jag kunna hålla i den personen i en kvack och trötta ut den. Så att han inte har någon mytta av sin teknik. Bara för att jag orkar med att jag är starkare.

Exakt, exakt, vad har jag sagt så har jag gjort.

Nej, alltså för fan är det äckligt. Vi, speciellt Finland var ju sådär. Du vet vi var ju på träningsläger i Finland med brottningen och du vet de duschar ju inte på hela träningslägen. Och de använder samma jävla t-shirt varje pass. Och vi tränade tre pass om dagen i en vecka. Du vet den där t-shirten stod ju rakt ut när man höll han liksom. Och är för fan, de luktade riktigt äckligt. Jag tror det där var någon sykning de höll på med. Men jag tillhör inte den kategorin i alla fall. Jag duschar i alla fall en gång i veckan.

Ja, jag kan nog tycka att det kan vara positivt. Det kan ju, har man en målståndare som kanske är lite svajig i cyket, där det går lite upp och ner, så kan det ju sätta lite griller i hugget på den man möter. Han ser farlig ut. Jag vet ju själv hur jag kan tänka om jag möter någon som fan den här ser vass ut, den här ser, han ser lite farlig ut. Och det blir, även om man inte är, även om man inte skapar rädsla, så blir det ändå ett tankesätt som blir lite negativt. Så i den aspekt kan det ju vara att det sätter lite griller i hugget på sina målståndare.

Det här är helt äkta öron.

Exakt, jag har förtjänat dem till 100 procent.

Ja, precis, precis. Ja, det finns ju vissa som har gjort dem det själva, eftersom att det ska se coolt ut. Exakt. Och det är fan, viktigt löjligt.

Det började med att jag, som alla andra barn, jag velade börja med karate, judo, det tyckte man ju var häftigt. Men när det var dags, där vi var 6-7 års ålder, min far tyckte inte alls att jag skulle börja med judo eller karate eller någon sport där man slåss. Så han tog mig till brottamattan där vi var 6-7 års ålder och jag var fast på en gång. Jag var som klippt och skuret förr. Jag var ganska stor som liten och jag kunde utnyttja min styrka så det passade mig bra. Jag tyckte det var otroligt kul. Jag hängde kvar i brottningen och utvecklades bra och jag höll väl på fram till... Jag var kanske 20... 26-27 med brottning och vanlig grek-rombörsk-brottning. Och tog ett par mästerskaosmedaljer i SM, Nogilska, något EM-brons. Jag gick aldrig riktigt hela vägen i brottningen. Det var där de kanske tre sista åren som jag bara stod och stampade på samma plats. Jag utvecklades inte och så hade väl gnistan liksom slocknad lite grann. Så jag tog väl ett beslut där att jag provar någonting annat. Jag kliver ifrån brottningen och så testar jag lite summation wrestling. Där är övergången från brottningen då. Det var jättekul. Jag började väl, när jag började känna mig trygg i summation wrestling, så började jag väl utveckla det där till shootfighting. En mild variant av MMA.

Ja, jag tror mina motståndare fick en chock för jag hade ju ändå kanske 400 bråttomatcher i ryggsäcken. Så jag var ju så vagn där. Jag hade ju tävlat i 25 år redan, så det var ju inget konstigt för mig. Men jag dansade ju igenom hela amatörer. Amatörer, MMA, shoot fighting, det finns ju många termer, A-klass, B-klass. Jag höll väl på kanske och tävlade aktivt i amatörer i två år kanske. Nej, kanske bara ett år till och med. Sen klivde jag över på props, för det var liksom jag var för bra för amatörer.

Nej, med tanke på min bakgrund. Vissa börjar ju direkt med MMA. Ja, det kanske är jag får möta någon som håller på ett år och har inte någon bakgrund inom någon annan kampsport. Så jag tog ett SM-guld först i amatören MMA, sen åkte jag på VN och tog ett silver där i amatör VN. Jag förlorade finalen mot Ryss väldigt jämnt. Men sen efter det kläder jag på proffs då. Det gick väl bra där också. Jag vann mina fem första proffsmatcher. Jag tror jag gick fem matcher i första året.

Det var väl det, man fick ändra om träningen. Lite grann träna på ett annat sätt. Det är såklart att gnistan kom tillbaka. Nu fick jag helt plötsligt börja lära mig att vuxas, brottas på ett annat sätt, hitta andra grejer som passar mig. Det blev inte så enformigt som brottningen kändes då. Så det blev en ny timing. Plus att det gick bra också. Sen märkte jag att man kan tjäna pengar på också. Då vart det ännu roligare. Att man kan få lite sponsorer. Men det är klart, pengar är en oro. Och att det går bra.

Det var inte många.

Ja, det var ju så är det ju.

Ja, lite så faktiskt. Men det var ju ändå roligt då, när man kommer från brottningen, där får man inte skit. Ja, det får äran men du får ingenting annat.

Det var ett steg upp, ja absolut. Ja, men där är vi nu. Sedan har jag ju, här var det på. Det gick bättre och bättre och bättre. Min första förlust fick jag mot en brottare faktiskt, i Polen. Han var ju en duktig brottare. Jag hade koll på han innan också. Han tävlade alltid i en vikslash över mig. Och han tog faktiskt brons i OS i brottning. Jag och mitt tränare säger att vi blev rånad på den matchen. För jag gjorde en bättre match. Men vi var i Polen, det var polska domare. Han var en polsk stjärna. Vi gick till domslut. Domarna dömde till hans fördel. Som flak. Men det är skitsamma. Sen jag tog den förlusten lite högt tror jag. För jag la av efter det. Jag tog två års uppehåll.

Jag och Kev inte upp på en kampspårsmatta på två år.

Bara styrkigt träning. Jag vet inte riktigt vad som hände där. Vi hade kött hus, jag höll på att renovera, snickra. Vi skaffade barn. Man tror att man blir lite vuxen och klok. Vad ska jag hålla på med det här för när jag har barn? Så jag gick där hemma i två år och tänkte att det var tråkigt det här. Jag har tävlat hela mitt liv och nu finns det ingenting. Vem vart jag nu? Nu vart jag bara pappa Andreas istället. Det var jättebra det också såklart, men det var någonting som fattades ganska rejält. Det sålde min fru också. Efter två år där så tog jag en diskussion med min fru. Jag vill tillbaka. Jag vill göra ett försök att komma till UFC, den största i världen. Hon sa kör, du måste göra din dröm. För lite där är vi. Jag kom tillbaka. Vägen tillbaka var lång.

Jag var nog ganska långt därifrån, men när jag började tävla proffs så var jag en av de mest aktiva fighterna i Sverige. Jag gick så mycket matcher på kort tid, så det var bara att fortsätta på det spåret. Jag tror det året jag klemde tillbaka var 20-22 tror jag. När jag kände mig huvudsak på det, då gick jag väl en fem matcher till tror jag samma år. Då var jag väl, jag tror jag radade upp fem vinster i rad då också. Men då var det ju liksom att, nu kanske det inte är så långt kvar. Vi hade lite kontakt med UFC, delas matchmaker och de var intresserade, men de velade se lite mer. Vi gick någon match till. Och till slut fick vi chansen att tävla i Dana White content seriens. Så där man tävlar i UFC-kontrakten. Ja men vi packade väskan och åkte till Las Vegas.

Jag åkte dit och tänkte att fan, vinna inte nu.

Ja men jag åkte dit och tänkte att fan, hoppas jag inte vinner. Jag var fortfarande i det stadiet att ska jag hålla på med det här. Varför gör jag det här? Jag har alltid frågorna i skallen. Fan jag är sliten, jag är trött. Så det har varit lite så här, det är klart att jag varit jävligt glad att jag vann, men samtidigt så var jag såhär, nu är jag ju fast här. Så det var lite såhär belade känslor att ja, nu är det ju bara att köra på ett tag till. Ja, och där är vi idag.

Ja, precis.

Ja men precis, precis. Det var inte lika stryligt där, vi var många avhopp, många avbokningar. Vi åkte ut i, vi skulle ju gå där med Las Vegas igen då, på vägen ner, drog sig.

Hur är publiktrycket? Det är ju en stor skillnad såklart. Det är lite tråkig svensk scen. Det är inte så stort intresse. Vi får vara nöjliga om vi fyller en arena med 2-3 tusen.

Ja, exakt. Men till att ha sist, min senaste match där det var 30 tusen på läktaren. Jag vet inte, jag är väl den som brukar stänga av. Jag hör inte publiken, jag ser inte publiken. Inte så mycket i alla fall. Det är klart att man har uppmärksammat det. Snarare så blir man väl lite mer pepp. Det är en häftig upplevelse. Man är ju en så liten bur i mitten av det äldre folkhavet. Det är häftigt. Samtidigt spelar det ingen roll. Jag hade kunnat gå den UFC-matchen här hemma i Bollnäs i ett litet garage. Det hade inte spelat mig någon roll.

Det har vi ju vid det. Det är ett ganska monotontråkigt arbete jag har, anser jag. Det är liksom, jag vaknar. Vad ska jag göra idag? Ja, jag ska träna tretas och så ska jag äta. Det är ju ett pissliv. Alltså egentligen, du tränar sönder kroppen för lite pengar.

Det är det enda som gör det värt, det är ju när du står där i buren och har budgetmatchen. De få minuterna av eufori, och det är ju en form av drog. Det kan man jämföra med. Nu har jag inte testat något drog eller så, men jag kan bara tänka mig att det är samma kit man fått. För den kicken går inte att beskriva. Det är en häftig känsla. Du har liksom haft två, tre månader innan matchen av ett helvete slet. Du har bantat, du har gått på diet i tre månader. Du har offrat allt det goda i livet. Du har gått och varit sur, grenig. Du har pressat din kropp till det yttersta. Och just när den pressen och stressen släpper dig från kroppen, så är de som befriar sig. Det är lite det som gör det värt det, på något konstigt vis. Det är lite självplågeri men ändå skördar frukten när man väl har vunnit och känner sig jävligt nöjd. Men jag kan inte säga att det är en rolig resa man gör.

Ja men lite så. Det vart ju såklart en identitetskris där om att gå våren. Försökte jag bli tyngdlyftad istället. Jag gick upp jättemycket i vikt, jag vägde över 100 kilo, drog nästan 300 kilo marklyft och bara körde tungt. Men jag vart ju stark som ett as. Men det var ändå inte jag. Jag kände väl att jag gjorde för att stå där i buren, eller buren, mattan och tävla mot en annan man. Inte för den delen att jag tycker om att slåss. Jag hatar att slåss. Varför ska man slåss egentligen? Men när jag kommer in i buren, då blir jag en helt annan person och tycker att det är svinnkul att slåss. Att kunna erövra en annan man. Och fan jag är bättre än dig. Du kunde inte slå ner mig, jag slåg ner dig. Det känns så här häftigt. Det tar nog igen tillbaka till många hundratusen år. Hur vi var gjord förr i tiden på vikingatiden, för stenolden, hur vi överlevde. Vi har ju den där jakt och kamp i våra kroppar i genetiken. Så det är väl den som kommer fram lite grann att kunna leva ut.

Ja, ja, ja. Nej, men jag håller med. Det är ju just kamp person mot person. Jag tror, jag tror, det känns ändå som AP börjar komma mer och mer, bland kvinnor också. Och det är ju, fan, titta förr liksom, på romatiden. Varför hade man olympiska spelen med, ja med gladiatorerna. Alltså folk har alltid älskat våld. Det är ju någonting som lockar i princip varje människa att se våld. Då görs skräckfilmer, actionfilmer. Det kan ju inte bara vara en slump att det finns våld, för det ligger i vår natur, i människans natur.

Ja det tror jag, absolut, absolut men...

Då är det lugnt, då är det lugnt. Nu får vi faktiskt armbågas på...

Ja giv mig något, nu har de ämnat det och det tycker jag är bra.

Ja men va fan varför ska man ha regeln?

Nej men jag tänkte ändå varför ska det vara så mycket regler när man ska in i en bue och slåss? Jag kan förstå att vi rycker hår och bitar, det ska man väl inte göra men allt annat borde vara tillåtet.

Det är lite, jag vet inte om, jag tror inte att det är rädsla. Det tror jag inte, då skulle jag inte hålla på med det här.

Nej, inte osäker heller men det är mer en typ av nervositet. En form av förväntansångest kan man säga. Men jag tror den är ganska bra att ha. Du håller dig lite spänn, förväntan. Du är inte avslappnad. Du vet inte hur den här motståndaren står framför dig. Vad kommer han göra? Hur stark är han? Hur teknisk är han? Du har självklart kollat upp honom innan du möter honom, men du kan aldrig veta vad som kommer att hända. Det är väl lite den känslan som är konstig på något sätt. Inte olustig, men det är en typ av förväntan som gör att du blir lite nervös. Men jag tror, som jag sa, det är också bra. Kliver man in i en match, det har jag gjort också, där man känner att det är lugnt, det är inga problem alls. Det här behöver inte ens värma upp. Så blir det oftast inte så bra. Du får avslappna, du är inte med. Det är en form av underskattning. Och det är livsfarligt att underskatta någon man ska slås mot. Jag kan gå in och möta en helt ny amatör och bli knockad. Spela ingen roll hur bra jag är. Det handlar ju också om att kunna träffa och inte bli träffad. Går jag in och är jävligt avslappnad och har underskattat min motståndare så slappnar jag av på ett helt annat sätt. Kanske jag åker på en smäll och bara somnar.

Ja, precis.

Men jag är inte en av dem heller som spelar ut och försöker ägga upp mig själv. Jag tror jag är mer lik dig där, att jag håller mig så jävla lugn. Jag har aldrig gått in i en match och varit arg eller förbannad. Lossas vara arg och skriker och härjar. Man ser hur många håller på att ägga upp sig själv. Många kanske försöker vara arg för att kunna slåss. Jag är inte så. Jag går hellre in i buren och är lugn. Jag skulle säga att jag får en bättre match om jag skulle möta en polare på andra sidan. Jag vet att jag kommer slå huvud av den där killen och att vi är kompisar. Jag ser det som en idrott, jag har ingenting otalt med han som står på andra sidan. Jag tycker inte illa om han. Han står bara i vägen för mig för att vinna den här matchen. Det är inget illa menat mot han. Men jag behöver inte vara arg för det. Jag slåss bättre om jag är avslappnad och inte, tror jag. Jag har aldrig varit arg i en match. Jag slåss bättre om jag är lugn.

Ja, absolut.

Ja, nej men det låter så här jättekonstigt. Absolut. Det är klart att jag går inte in och avslappnar, man är laddad, man är liksom på gång. Men just det här med ilska, det är ganska vanligt i fightningen att folk försöker bygga upp en ilska mot sina motståndare, innan matcherna. Jag vet inte om det beror på en osäkerhet, en nervositet som slår över. Man ser hur de står i städansen och puttas och skriker åt varandra. Visst, nu kan det ha varit mycket skit stack innan, från båda sålder man har sagt att man ska göra, men det är med vänns morsa och du vet hur snacken kan gå. Då kan man väl bli arg. Jag tror att de som spelar det över och skriker och härjar har lite sämre cykel än de som försöker hålla sig ödmjuk och lugn. Tror jag faktiskt.

Ja, precis.

Ja, ja men absolut. Det vart ju inte så bra den här första matchen för att vi var ju tänkt att gå i Las Vegas där. Det var väl bara någon dag innan vi åkte så så blev den första motståndaren skadad. Vi fick en ny ganska snabbt som tog matchen med kort varsel bara en vecka innan. Vi åker ner, landar, allting går som vanligt. Vi tränar på plats, sköter viknergången bra. Sen väl på fredag morgon så klipper vi de sista tre-fyra kilo. Vi väger in och då kommer de fram och säger till oss att min motståndare har halkat tillbaka ut och slagit i huvudet. Okej, va fan? Vadå? Okej, så jag har ingen makt i morgon. Nej, tyvärr, vi vet inte vad vi ska göra. Vi försöker leva en ersättare på 24 timmar. Det går ju inte, vi kan inte hitta en ersättare på så kort tid. Vi sa till Matchmakingvärld när vi stod vid invägenhet, att vi vet att vi har en galna nästa helg i New Jersey. Försök att hitta någon där. Och som tur var så krämslade, han jag skulle möta nu i New Jersey, Williams, hans motstånd där det drog sig djur samma dag. Så han stod också utan. Men han var ett ganska farligt gott möte. Han var ganska mycket högre rankad än oss. Men vi sa också att vi inte kan åka hit utan att ha gjort en match. Så vi har gjort allt det här för att ge oss vad ni vill. Vi tar 77 kilo, 87 kilo eller 80 kilo mellanvikt eller lätt tungvikt. Kan vi också ta ge oss vad som helst. Bara vi får match. Så jag var ju beredd att gå upp till lätt tungvikt. Men då fick jag ju den här Williams då. Så då var vi ombokade den här helgen. Så vi var kvar några dagar i Las Vegas, solade och badade och tränade.

Ja, det här var ju fredagen då som det var ta boken. Så jag tog faktiskt och käkade ganska rejält på fredagkväll. Käka lite gott bara för att få stämningen lite grann. Och sen är vi bara drag igång och hålla sig i vikten till nästa fredag igen. Och det är inte kul, det är jobbigt nog med ett weight cut. Men det gick bra, jag hade en bra känsla. Det var lite roligt för jag var sjuk under hela den tiden vi var borta. Jag låg och hostade lungorna ur mig på nätterna. Jag var riktigt förkyld, jag var orolig hela tiden att jag skulle dra på mig något typ av...

Nej, kroppen kändes bra, men jag kände att jag är fan sjuk. Så jag gick hela tiden orolig att jag skulle dra på mig någon form av hjärtmuskelreklamation eller någonting. För jag tränade ganska hårt varje dag där också. Men det gick bra, vi kom till New Jersey, checkade in, fortsatte träna och dieta. Invägning på fredagen där, allting flöt på som det ska. Sen på lördagen var det match.

Ja, jag kom in som andedog. Alla trodde att han skulle vinna. Men han hade inte en chans. Så det gick jävligt bra.

Ja men så är det, absolut. Det var ju lite såhär, kan man säga, både bra och dåligt att jag vann mot den här killen.

Ja men precis, jag blir kastat i varje alla bräkt. Istället för att ha fyra hyfsat lätta matcher på papper i det första kontraktet. Men istället så spör jag någon som låg på 28e plats i världen. Jag klev in på plats 100. Så jag tog alls plats direkt i rankingen och ligger på 28e i världen nu. Så nu får jag måta en som ligger på plats 20. Ja men vad händer om jag vinner den här då? Då kommer jag komma upp i topp 15 kanske. På ett kontrakt som betalat pissdåligt. Medan mina motståndare tjänar två miljoner på match så har jag ett lågt betalande kontraktlån där inne har varit contender ser vi. Så vi får se lite grann hur det blir. Det är klart att det är kul. Men det hade kunnat vara bättre i ett ekonomiskt perspektiv om jag gjorde klart det första kontraktet. Men mot lite sämre. I MIMI finns det ingen UFC som är dålig. Men om du förstår, lite sämre rankad.

Exakt, men jag hamnade liksom i toppen på en gång. Men det är så där, det är bara att köra på.

Jo, nej men alltså det är klart att det finns en stor oro och verbositet, främst hos min fru såklart. Vi lever närmast varandra och vi har barn ihop. Så hon går ju jämt med en oro, att det ska hända något och att man blir skamad, som kan påverka det privata nimet. Det har jag full förståelse för, det är ju ingen lek det här.

Nej, det vill jag inte, inte alls.

Ja, nej men alltså vill han börja med kramsport så är det ju liksom bara brottning som gäller, känner jag. På samma sätt som jag växte upp i min idrottsliga karriär, brottningen har ju format mig till den personen jag är idag. Det är inte bara idrottsligt utan som person. Så vill han göra det så är det brottning som gäller, inte någon annan kramsport.

Jag tror att jag skiljer mig ganska mycket från övriga eftersom jag är ganska duktig på att underhålla och sköta mig själv. Många tror jag, om vi pratar om just den fysiska delen, den lever jag ganska mycket på. Jag är ju den fighten som är extremt fysisk. Jag sköter alltid min fysisk, min styrketräning, min konditionsträning och den gör jag helt och hållet hemma. Sedan åker jag i veckorna till Västerås och min klubb där och sparras det jag behöver inför matcher. Men den största delen sköter jag hemma. Jag är nog den enda fighten i världen som inte kör så lite kampsport om man tänker på den här nivån. Men det funkar för att jag har den disciplinen att vara hemma och sköta min träning. Medan andra kanske blir lite såhär fan jag orkar inte riktigt träna. Jag ligger hemma, jag har så mycket annat att göra. Men det har vi liksom också mycket med att göra. Jag har en kärlek till just träning. All form av träning. Jag älskar att träna. Sen om det är simning, cykling, lökning, skidåkning. Det spelar ingen roll. Bara jag kan tumma min kropp och energi på något sätt. Så jag kände mig nöjd. Men det är nog det som får mig att kunna vara här i topp och ändå bo så långt bort. Med brist på sparringpartners och så vidare.

Jag vet inte riktigt, jag kommer nog inte byta livsstil. Jag kommer inte flytta härifrån. Det kommer jag inte. Jag kanske måste lägga om träningen lite grann och få lite mer mängd i kampsport. Och lite mindre fys. Men inte för mycket, för jag vet att det jag gör funkar. Det jag gör hemma här fungerar för att vara här på topp. Jag försöker ju ändå vara, även om min tekniska bit inte är UFC-klass, så är min fysiska bit absolut där. Så jag kan, även brottningen som jag har med mig från förut, så kan jag leva väldigt långt på just min musik och brottning. Sen säger jag inte att jag har kastteknik i boksning och sånt, men den kan såklart bli bättre.

Jaja det är så, jag mötte ju en boksare sist nu, i min senaste match. Han var ju liksom känd på att vara en knockout-artist, och riktigt duktig boksning. Men jag har en bra tränare som kan läsa lite grann och säga, det här ska du göra, så här ska du inte göra. Han läste av att den här killen kan inte boksas, när han blir pressad, han kan inte boksas bakåt. Det här är en striker som går framåt, kastar kombinationer när han är på väg framåt. Så det du ska göra är att hålla höll press på honom och vara så nära som möjligt. Så kommer du att slå ut hela hans boksning. Det var det jag gjorde, det funkade perfekt. Jag var nära han, det var snarare att jag fick bättre boksning än vad han lyckades åstadkomma. För jag skickade han på hälarna hela tiden. Den boksningen, den fantastiska boksaren som han var, såg vi inte skit av.

Nej men alltså, Jörgen Hambör heter han. Han är lika mycket tränare som den. Vi har en skitbra relation. Det är klart att man tycker att han är pissbryg ibland. Han tjatar att jag ska komma till Västerås och tränas på Arvinga och köra det och det men... Han... Jag tror han ändå har insett att jag är den individen jag är och kan sköta mig själv. Men han är grym, han följer med på allt. Han ställer upp för sina fighters, han brinner ju för det här. Vi åker land och rike tillsammans. Så den relationen måste ju vara bra. Och det är det då.

Ja men ibland vill man ju bara liksom, fan, dra åt helvete. Men det är klart att det blir en frustration ibland. Så är det ju, men det hör till. Man landar ju alltid där i liksom att man... Man måste fan lyssna på han ibland. Likasam man måste ju lyssna på mig. Jag känner ju mig själv bäst. Ibland måste jag ju ändå ta till mig vad han tycker och tänker också. För han är smak, han vet vad som behövs. Det är ändå han som har hjälpt mig och tagit mig hit.

Det är 6 september.

Det är fyra veckor.

Ja, men du kan ju sätta upp en sån här projekter. Det blir perfekt igen.

Exakt.

Ja, men tack. Tack så mycket.

Exakt, bara exakt vad jag gör.